Repo! The Genetic Opera

_{Bild från www.darrenbyrne.com}
Jag fick ta del av denna mycket spännande film från en vän, och emedan en annan vän hävdar att det är det sjukaste hon sett i sitt liv kan jag bara delvis hålla med. Jag skrev angående Sweeney Todd att jag har ganska svårt för musikaler på film, och den tendensen verkar hålla i sig. Inför Repo har jag dock lyssnat frenetiskt på soundtracket ett antal månader innan jag fick någon som helst visuell stimulans, så jag var redan delvis vunnen.

Det är utan tvekan ett väldigt stötande, tankekatalyserande verk, unikt i sin genre än så länge och otroligt intressant. Jag tyckte personligen att den var snygg och verkade påkostad, och den passar bra in med alla Marvel-filmer som kommit ut nyligen (Batman, Sin City och resten). Handlingen var lite rörig vill jag mena, jag tror att den behöver ses ett par gånger för att man ska få fullt grepp om vad som egentligen hände och varför-- och den största boven i det här dramat kan vara sångtexterna.

Min tittarkompanjon och jag diskuterade detta efter filmen och kom fram till att det inte riktigt funkar att berätta vad som händer med hjälp av en sång, dessutom är min personliga åsikt att det låter ganska fantasilöst när skådespelarna sjunger repliker som lika gärna kunde talats. Det var där filmen främst brast för mig.

Det kanske märks att mitt tittande på Repo distraherades av mitt försök att greppa handlingen, därför är jag säker på att jag kommer utarbeta flera djupsinniga analyser när jag har förstått hur alltet hänger ihop. Men jag vill absolut inte avråda den som känner sig lite blodtörstig och redo att utmanas av tanken på en framtid där tvångsoperationer tillhör vardagen.

Dokumentärdags

Det händer inte överdrivet mycket på den här bloggen, men när man väl får en kulturell ingivelse är det väl dags att dela.

Jag surfade runt, som man gör, och snubblade över en dokumentär som faktiskt var väldigt intressant. Tyvärr är den i YouTube-format, och jag har inte kunnat hitta den någon annan stans, men den är fortfarande väldigt sevärd trots att snuttar fattas här och där. Den heter i alla fall The World's Most Offensive Joke, och handlar om hur vår humor har förändrats i relation till samhällsnormer, hur vissa skämt har växt fram och hur andra helt enkelt inte fungerar längre. Och vad är det egentligen mest stötande att skämta om? Då filmen är producerad i Storbrittanien, är kategorierna följande:

1. The Holocaust
   
2. Race
   
3. Disability
   
4. Princess Diana
   
5. Paedophilia
   
6. The Tsunami
   
7. Scousers
   
8. 9/11 and 7/7
   
9. Islam

Jag kan väl personligen tycka att på en global skala kan nog "Scousers" aldrig vinna, och kanske inte Diana-skämt heller, men tanken bakom dokumentären är väldigt god, och jag tror att alla nog mår bättre av att titta. Man får sig i alla fall ett gott, om än förbjudet, skratt.

Book o' the Month

December 2008

The Tales of Beedle the Bard
J.K. Rowling
Bloomsbury, London
2008
That very night a peasant woman knocked on the front door.
'My granddaughter is afflicted by a crop of warts, sir,' she told him. "Your father used to mix a special poultice in that old cooking pot--'
'Begone!' cried the son. "What care I for your brat's warts?'
And he slammed the door in the old woman's face.
At once there came a loud clanging and banging from his kitchen. The wizard lit his wand and opened the door, and there, to his amazement, he saw his father's old cooking pot: it had sprouted a single foot of brass, and was hopping on the spot, in the middle of the floor, making a fearful noise upon the flagstones.

Till min stora förtjusning fanns denna nätta lilla skapelse tillgänglig på nedersta hyllan i den lokala bokhandeln. Jag vet inte vad man kan förvänta sig efter den enorma succén med Harry Potter. Förmodligen kommer den här att sälja minst lika bra, men jag kan inte tro annat än att den kommer bli en besvikelse för många. Jag tänker dock ta mig an den med stor vigör, då det faktiskt är Rowlings stora illustrationsdebut.

Book o' the Month

November 2008

Trainspotting
Irvine Welsh
Vintage Books, London
2001
Mike was once infatuated wi a woman who despised him. A woman ah subsequently shagged. It hadn't meant a great deal tae either masel or the woman concerned, but it certainly bugged the fuck oot ay Mike. Now most people would put this doon tae experience, ye always want what ye cannae have and the things that ye dinnae really gie a toss about get handed tae ye oan a plate. /.../ The problem is that this shite's intent oan hording trivial grievances, like the fat-chopped malignant squirrel that he is. But ah still love him. A huv tae. He's the boy holdin.

Ännu en dekadent bok att lägga till samlingen. För omväxlings skull hade jag tänkt läsa den också. Jag har börjat, och än så länge är jag inte besviken. Mest eftersom boken är orange kopplar jag ihop den med A Clockwork Orange, och de har sina likheter både innehålls-, tanke- och språkmässigt. Om den är hälften så bra som Clockwork så duger den gott. Det är dock fullt möjligt att den kommer att förstöra filmen något, men baserat på det jag har sett hittills verkar de så olika uppbyggda att de kanske snarare kan ses som två separata skapelser, mycket som filmen Everything Is Illuminated bara verkar vara en av de miljoner tolkningar man kan göra av boken, med fokus på ett av ämnena som behandlas, nämligen det mest lättsmälta. Om detsamma stämmer för Trainspotting vet jag med säkerhet att jag kommer ha lagom mycket att processera under läsningens gång.

Book o' the Month

Oktober 2008

Kvinnan Och Apan
Peter HØeg
Nordstedts, Stockholm
1996
Med ett jämrande från överbelastade lager justerade autopiloten in till den nya kuggen och rättade in kursen. Med sin egen hastighet på tolv knop, plus två knops ingående medström, fortsatte båten - vars namn var Arken - mot London, nu med apan som enda passagerare.

Som jag har letat, ni anar inte. Därför tänker jag också ta tillfället i akt och promota bokbörsen där jag hittade den här underbara boken i nyskick för 24 kronor. Jag fick nys om den när vi skrev analys på ett utdrag i skolan för ett halvår sedan, men där tog spåret slut. Och det har följt månget desperat sökande sedan dess, i bokaffärer och bibliotek, och de stora internetbokhandlarna - ingen av vilka känner att det är värt att ha en bok i lager som är mer än tio år gammal såvida den inte är skriven av herr Shakespeare. För att återgå till boken själv kan jag tala om att den är en av efterträdarna till den lite mer populära Fröken Smillas Känsla För Snö som ju finns på film. Kanse är det dags för denna snart?

(mycket) Mer stand-up

Jag återkommer till detta ämne då stand-up för mig är the ultimate pastime. Nu blir det istället lite länkar till shower och övrigt som några gamla, några nya, några blå och några lånade (tyvärr endast) herrar har behagat att inte ta bort från YouTube.

Dylan Moran, den cyniske irländaren som använder den mesta av sin tid till att kedjeröka, dricka vin, klaga på samhället och fluffa till sitt redan alldeles okontrollerade hår, kan bjuda på tre liveshower: Monster från 2004, Like, Totally från 2006, samt hans bidrag till Amnestykvällen Stop You're Killing Me från samma år.

Den förres musikaliske vän Bill Bailey har även han ett par shower upplagda, Bewilderness från 2001 och Part Troll från 2004. Som vanligt bjuder herr Bailey på hisnande musikaliska nummer som smidigt integreras med hans sällsamt observativa, men mycket vimsiga, komedi.

Av den flamsige australiensaren Adam Hills finns det tyvärr inte mycket att se, men väl valt är det man hittar. Hans uppträdande från Comedy Store är sevärt som få, klockrent skrivet och ännu bättre framfört. För den som är intresserad av kulturkrockar, krokodiljägare och konstgjorda lemmar är detta det bästa som finns att finna.

Komedigruppen The Mighty Boosh är kanske föga kända i Sverige men har blivit populära världen över för sin surrealistiska humor. Deras liveshow heter helt enkelt The Mighty Boosh Live och kan avnjutas i sin helhet även den. Det blir stand-up i mix med episka äventyr i sketchformat, och även om den håller något lägre standard vad gäller kostymbyten än tv-serien, ger publiken en hel dimension nya möjligheter, som naturligt vis tas vara på.

För den som inte är riktigt lika inne på det brittiska spåret, finns det alltid Denis Leary, vars uppträdande No Cure For Cancer kan vara av intresse. Leary är inte bara arg eller ens förbannad, han är alltigenom giftig och kastar anklagelser runt sig, samtidigt som han inte förnekar att han själv njuter av att provocera andra.

Någon annan som gillar att tänja på gränserna är Ricky Gervais, som inte tvekar att ta upp de mest tabubelagda ämnen, men ändå kan pausa för att gräva djupare i tillsynes meningslösa detaljer. Av honom finns att skåda Animals från 2003, Politics från 2004, och Fame från 2007.

Man får så klart inte glömma Eddie Izzard när det gäller YouTubeklipp, då han verkar vara den mest framgångsrike på området. Hans samtliga verk, Live At The Ambassadors från 1993, Unrepeatable från 1994, Definite Article från 1996, Glorious från 1997, Dress To Kill från 1999, Circle från 2002, samt Sexie från 2003, finns alla tillgängliga för hösta nöje.

Jack Dee, något ny för mig men icke desto sämre, bjuder hittills endast på Live And Uncut utav sina verk. Som så många andra är han bitter, tjurig och cynisk, men uppenbarligen inte för inåtvänd för att inte vilja påpeka världens felsteg inför ett fullt hus.

Även Dara O'Briain är för mig nyupptäckt men vann en lätt seger över standarden med Live At The Theatre Royal där han med sin lite snällare komik i stället tar sig an publikens bakgrund. Mycket spontan humor, improvisation och många skratt utlovas så fort man får kläm på dialekten. Se även Dara O'Briain Talks Funny.

Jimmy Carr är desto elakare, men har något kortare, nästan dra-ett-skämt-lika resonemang, som han ändå lyckas länka ihop, om inte bäst så i alla fall bättre än de flesta. Live At The Apollo är den mest sammanhängande föreställningen YouTubemässigt, och är högt rekommenderad för den som inte orkar med alla småklipp.

Sist men inte minst, den pratglade Russell Brand har även han en del att bjuda på. Shame, som jag tror är från 2006, och Doing Life Live från 2007 är båda i en klar stand-up kategori, men han skrev även och framförde ett tv-program kallat Ponderland som var av liknande karaktär och definitivt inte får missas. Brands nästan överväldigande ström av ord och tankar tacklade utan hejd även när han går in på mer privata ämnen är för mig rodnande underhållning i högsta klass.

Ed Byrnes nummer Pedantic And Whimsical fanns tidigare upplagt, men togs bort på grund av rättighetsskäl. Förhoppningsvis kommer det återigen hitta upp på nätet, för det var sannerligen sevärt. För den som vill bekanta sig med Byrne, är hans mest kända kommentar en angående Alanis Morisette.

Book o' the Month

September 2008

Don't Eat This Book: Fast Food And The Supersizing Of America
Morgan Spurlock
Penguin Books, New York
2005
Don't do it. Please. I know this book looks delicious, with its light-weight pages sliced thin as prosciutto and swiss, stacked in a way that would make Dagwood salivate. The scent of freshly baked words wafting up with every turn of the page. Mmmm, page. But don't do it. Not yet. Don't eat this book.

Jag tror att det är nyttigt för alla att äga ett exemplar av den här boken, då den i framtiden förhoppningsvis (eller kanske inte) kommer ses som tillhörande populärkulturen. För de som har sett filmen tror jag att klichén kommer upprepas: Jag tror att boken är bättre, mer avskräckande, och framförallt mer bestående. Den innehåller mycket statistik, men precis som filmen verkar den lättsmält och mer som en roman i det att den kan läsas rakt av. Jag tror på den.