Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

17 februari 2009

Repo! The Genetic Opera


Bild från www.darrenbyrne.com

Jag fick ta del av denna mycket spännande film från en vän, och emedan en annan vän hävdar att det är det sjukaste hon sett i sitt liv kan jag bara delvis hålla med. Jag skrev angående Sweeney Todd att jag har ganska svårt för musikaler på film, och den tendensen verkar hålla i sig. Inför Repo har jag dock lyssnat frenetiskt på soundtracket ett antal månader innan jag fick någon som helst visuell stimulans, så jag var redan delvis vunnen.

Det är utan tvekan ett väldigt stötande, tankekatalyserande verk, unikt i sin genre än så länge och otroligt intressant. Jag tyckte personligen att den var snygg och verkade påkostad, och den passar bra in med alla Marvel-filmer som kommit ut nyligen (Batman, Sin City och resten). Handlingen var lite rörig vill jag mena, jag tror att den behöver ses ett par gånger för att man ska få fullt grepp om vad som egentligen hände och varför-- och den största boven i det här dramat kan vara sångtexterna.

Min tittarkompanjon och jag diskuterade detta efter filmen och kom fram till att det inte riktigt funkar att berätta vad som händer med hjälp av en sång, dessutom är min personliga åsikt att det låter ganska fantasilöst när skådespelarna sjunger repliker som lika gärna kunde talats. Det var där filmen främst brast för mig.

Det kanske märks att mitt tittande på Repo distraherades av mitt försök att greppa handlingen, därför är jag säker på att jag kommer utarbeta flera djupsinniga analyser när jag har förstått hur alltet hänger ihop. Men jag vill absolut inte avråda den som känner sig lite blodtörstig och redo att utmanas av tanken på en framtid där tvångsoperationer tillhör vardagen.

10 januari 2009

Dokumentärdags

Det händer inte överdrivet mycket på den här bloggen, men när man väl får en kulturell ingivelse är det väl dags att dela.

Jag surfade runt, som man gör, och snubblade över en dokumentär som faktiskt var väldigt intressant. Tyvärr är den i YouTube-format, och jag har inte kunnat hitta den någon annan stans, men den är fortfarande väldigt sevärd trots att snuttar fattas här och där. Den heter i alla fall The World's Most Offensive Joke, och handlar om hur vår humor har förändrats i relation till samhällsnormer, hur vissa skämt har växt fram och hur andra helt enkelt inte fungerar längre. Och vad är det egentligen mest stötande att skämta om? Då filmen är producerad i Storbrittanien, är kategorierna följande:

  1. The Holocaust
  2. Race
  3. Disability
  4. Princess Diana
  5. Paedophilia
  6. The Tsunami
  7. Scousers
  8. 9/11 and 7/7
  9. Islam
Jag kan väl personligen tycka att på en global skala kan nog "Scousers" aldrig vinna, och kanske inte Diana-skämt heller, men tanken bakom dokumentären är väldigt god, och jag tror att alla nog mår bättre av att titta. Man får sig i alla fall ett gott, om än förbjudet, skratt.

10 mars 2008

Sweeney Todd


Bild från www.broadwayworld.com

Filmen, alltså. Musikalen i dess originalform är skriven av Stephen Sondheim och Hugh Wheeler och spelades på Broadway första gången 1979. Uppenbarligen.

Castingen var väldigt spännande. Det dök upp flera ansikten som man kände igen, och de visade sig vara något av renässansmänniskor allihop dessutom. Fast jag kan inte påstå att det höll hela vägen ändå.

Jag tycker jättemycket om Johnny Depp, speciellt i Finding Neverland och Pirates of the Caribbean, och jag tycker jättemycket om Tim Burton och hans gotiska vuxenbarnfilmer, och hade jag fått storyn berättad för mig så hade jag förmodligen dött av ett överbelastat hjärta. Men det är något med musikaler.

Det var väldigt trögt att ställa om sig till musikalläge i början, men det fungerade. Det enda jag egentligen kunde klaga på var att texterna kanske kunde ha varit lite mer utarbetade. Det är bara det att jag tror att musikaler är bäst på scen. För folk är generellt fula när de sjunger, och det kan distrahera mig.

Jag har varit på ett par live-musikaler, och i regel har det varit helt fantastiskt. Jag älskar att gå på teater. Det finns en helt annan kommunikation, publiken sinsemellan och mellan massan och skådespelarna. Den närvaron kan inte överföras till filmformat. Och jag tror att det är det enda som egentligen behövs för att Sweeney Todd ska gå från "sådär" till "riktigt bra".

För den har en bra grund. Men på listan av Johnny Depps sämsta filmer hamnar den här nog på andra plats (på första plats Gilbert Grape), och det gör att hela alltet blir något av en besvikelse. Håll nu i sinnet att standarden normalt är mycket, mycket högre. Men den berör fortfarande. Och blodigt blir det. Fast blodet har fel färg. Det kanske är där problemet egentligen ligger.