Sweeney Todd

_{Bild från www.broadwayworld.com}
Filmen, alltså. Musikalen i dess originalform är skriven av Stephen Sondheim och Hugh Wheeler och spelades på Broadway första gången 1979. Uppenbarligen.

Castingen var väldigt spännande. Det dök upp flera ansikten som man kände igen, och de visade sig vara något av renässansmänniskor allihop dessutom. Fast jag kan inte påstå att det höll hela vägen ändå.

Jag tycker jättemycket om Johnny Depp, speciellt i Finding Neverland och Pirates of the Caribbean, och jag tycker jättemycket om Tim Burton och hans gotiska vuxenbarnfilmer, och hade jag fått storyn berättad för mig så hade jag förmodligen dött av ett överbelastat hjärta. Men det är något med musikaler.

Det var väldigt trögt att ställa om sig till musikalläge i början, men det fungerade. Det enda jag egentligen kunde klaga på var att texterna kanske kunde ha varit lite mer utarbetade. Det är bara det att jag tror att musikaler är bäst på scen. För folk är generellt fula när de sjunger, och det kan distrahera mig.

Jag har varit på ett par live-musikaler, och i regel har det varit helt fantastiskt. Jag älskar att gå på teater. Det finns en helt annan kommunikation, publiken sinsemellan och mellan massan och skådespelarna. Den närvaron kan inte överföras till filmformat. Och jag tror att det är det enda som egentligen behövs för att Sweeney Todd ska gå från "sådär" till "riktigt bra".

För den har en bra grund. Men på listan av Johnny Depps sämsta filmer hamnar den här nog på andra plats (på första plats Gilbert Grape), och det gör att hela alltet blir något av en besvikelse. Håll nu i sinnet att standarden normalt är mycket, mycket högre. Men den berör fortfarande. Och blodigt blir det. Fast blodet har fel färg. Det kanske är där problemet egentligen ligger.