Terry Jones's War on the War on Terror

Jag måste medge att jag blev rädd. På baksidan av boken beskrivs en humoristisk förmedling av Terry Jones syn på händelserna i USA och Mellanöstern, men jag blev bara, bara orolig. Anledningen till att jag från början ville läsa var väl mest för att Terry Jones är lite av min förebild, och som Dylan Moran sa, så verkar alla som inte gillar Bush bara leta efter fler fakta för att kunna argumentera mot honom med andra som tycker likadant.

Jag har inte så mycket emot att det mesta är konspirationsteori. Jag tror inte riktigt på att den amerikanska regeringen skulle ha planerat attacken mot Twin Towers, men de förtjänar fortfarande att idéerna slängs runt lite så att de kan ta sig i kragen och kanske förstå varför folk börjar tänka i sådana banor. Men det som slog mig mest med boken är att den utstrålar så mycket hat. Jag har hört om, men aldrig bevittnat, Terry Jones hetsiga humör. Uppenbarligen har han en tendens att kasta saker när han blir arg, men nu på äldre dagar antar jag att det är lättare att skriva till tidningen. Det kanske borde nämnas att boken är ett kollage av artiklar han skrev för olika tidningar mellan 2001 och 2004.

Även om mannen har ett stort antal quaint points, så hade jag svårt att njuta av vad han ville säga, eftersom sättet han sa det på lät som något som det jag skriver ner när jag är alldeles uppeldad och sedan publicerar utan att tänka. Många gånger försökte jag koppla bort Bush ur saken och bara läsa för dens skull att Jones är en bra författare. Då jag läste över frukost var jag nära att svimma av den löjliga anledning att Jones förmodligen inte inser vilken måltavla han blev så fort den här boken gavs ut. Jag är lite rädd att se den här något spydiga sidan av en man som jag verkligen beundrar. Han är uppenbarligen inte bekant med uttrycket "Hämnd ska njutas kall, så vänta tills vreden gått över."

Jag tror å andra sidan att om man är insatt i USA/Irak-frågan, så har man ett uppenbart intresse i boken, och jag tror att det som jag genomgående fann störande mest har att göra med att jag har någon slags distansierad familjerelation till den som har skrivit den. Jag såg också mycket av min egen frustration speglad i boken, och det är helst något jag håller mig en liten bit ifrån. Om man gillar den så-kallade "wacky British humour" med ett lite extra sting av ilska så är det nog inget större problem att ta sig igenom boken. Den är välskriven, välmenad och trots allt väldigt bra. Den talar mycket om folkets röst, om Tony Blair som marionett och hur USA helt enkelt skiter blanka i FNs människorättsklausuler för att komma åt vad de vill ha. Men oroa er inte. It cast a few smiles, too.