Trampolin 2008

_{Bild från www.pustervik.goteborg.se}
På Pustervik (Göteborg) igår gick jag och Alex och kikade på dans-performance. Sex koreografer hade jobbat till sig något sorts stipendium med nydans och vackert blev det. För er som inte orkar läsa en elaborerad utforskning av upplevelsen, kan jag säga kort: JA, NEJ, JA, NEJ - och så kan ni sluta läsa nu.

Blommiga Tapeter av Nor Toma
Det var husband och det var barn och hopprep och Slinky-reklam och personligen tyckte jag att det var väldigt starkt. Det var mycket vardagsångest som jag förstod det. Det var överlag ganska kontroversiellt och osammanhängande, men jag tyckte att vissa delar var bland det bästa i hela föreställningen. Det var mycket korta scener och för mig låg nog fokus mest på musiken. Det var inte mycket dans, men man kunde ändå tappa bort sig i rörelsen på scen. På så sätt tyckte jag att det var djupt och fantastiskt på mitt eget pseudointellektuella vis.

En Lightprodukt av Hanna Wernbom och Klara Rygielski
Mer dans denna gången. Mycket lek med ljus och ganska uppenbara influenser från 50- och 60-talet. Jag tyckte det var sådär. Det var stundtals väldigt utdraget, och det verkade inte eskalera till någon riktig mening. Mycket kaka på kaka. Det var charmigt, men jag vill tro att det kunde varit mycket bättre. Självklart vill jag inte underminera talangerna - det var stundtals väldigt vackert och effektfullt och de lockade också fram ett par skratt - men. Det räckte inte riktigt hela vägen.

Ordagrant av Mattias Olaison
Detta var lite av en favorit som var svår att ta in i början men till slut fick något av en hedersplats för mig. Olaison använde sig av musik och poesi med väldigt elaborerade historier, som blev tolkade i rörelse. Det handlade om kärlek mest, för unga och gamla, gifta och ensamma. Jag tyckte att det var väldigt lätt att ta in och trots att det var mycket dans blev det mer som teater. Stundtals kan jag erkänna att det kändes lite fånigt, men det blev mycket skratt och jag tror att det var väldigt viktigt. Det låg något seriöst direkt under ytan.

Miscigenacão av Lovisa Baldal och Roberval Rocha do Nascimento
Jag tror att många tyckte det här var fantastiskt. Det var ett internationellt samarbete som lade mycket på förståelse mellan olika delar av världen, något de påvisade med en ständig balans mellan ljust och mörkt. Det här numret var förmodlgen det som hade mest etablerade dansare, och som bestod mest av "riktig" dans. Tyvärr fastnade inte jag. Jag har enormt svårt att concentrera mig när det bara är abstrakt och vackert. Jag tappar tråden och börjar tänka på annat. Och det är väldigt tragiskt, men det är sant, och det förstörde väldigt mycket för mig, fast jag inte kan förneka att det var ett utmärkt framträdande.

I allo var kvällen värmande, inspirerande och om inte annat kändes det som om alla i lokalen kom ett steg närmare sig själva. Det var definitivt värt pengarna och jag blir lite sugen på att gå på nästa års utställning.